Kontakt sökes!

Ligger hemma på soffan för jag vet inte vilken dag i ordningen. Jag är numera ett problem för min omgivning - min rastlöshet och sociala undernäring tar sig uttryck i ett kontaktsökande som till slut uppfattas som lätt störande:-) Eric är tålmodig men måste med jämna mellanrum påminna om att han faktiskt måste hinna jobba lite också.

Idag har jag istället angripit problemet genom digitala nätverk - främst FaceBook och LinkedIn. Passade på att hitta en massa gamla vänner, bekanta och kollegor. Blir lite fundersam... de flesta är kvar där de alltid varit - är det bara jag som rör på mig hela tiden? Rastlösheten kanske även här? Så gott som dagligen har jag i mitt jobb nytta av mitt uppbyggda nätverk och blir fortfarande förvånad över hur oerhört mycket människor man känner. Kontakter ploppar liksom upp på de mest otänkbara ställen. Oavsett - man blir glad i själen av att påminnas om hur mycket goa människor man haft förmånen att få möta i sitt liv!

Så - nu ligger jag här och är uttråkad... Saknar Oliver som är på Åland och jobbar och som jag inte får se än på flera veckor, älskade Lotta som är hemma i Karlskrona och som jag träffar alldeles för sällan, Eric som åtminstone snart kommer hem från jobbet och Jessica som jag träffar i kväll över ett glas vin eller tre.

Jag har det rätt bra, egentligen....

Lev väl,

Min första kärlek

7 år gammal och nyinflyttad i den lilla skånska byn blev jag kär för första gången i mitt liv. Han hette Bosse, bodde ett par hus från vårt, var lika gammal som jag och skulle börja i samma klass efter sommaren - yippee! Att en människa kunde vara så.... söt! Redan då fick ett par vackra ögon mig att smälta...

Den första sommaren tillsammans - de sista ljuvliga veckorna innan det var dags för allvar och många års skolgång - passade vi på att sitta och pussas i Cathrine Karlssons lekstuga när hon själv var tvungen att gå in och äta middag. Himmelrike. Jag tjatade och tvingade mina föräldrar att låta mig byta rum med lillebror - från det sovrumsfönstret såg man nämligen Bosses hus... eller i alla fall taket på det. Viktigare var att jag därifrån kunde hålla koll på gatan - om Bosse kom släntrandes kunde jag själv, snabbt som attan, kasta på mig träskorna (jag bodde ju i Skåne:-) och "råka" möta honom på gatan. Kanske kunde vi cykla en runda tillsammans, gå ner för Södra Byvägen till den lilla butiken och köpa godis eller sitta på muren mitt emot vårt hus och bara prata om livet som väntade på oss...

När skolan väl började fick jag nästa lektion i kärlek... Konkurrens! Det var inte bara jag som tyckte att Bosse var det mest fantastiska som fanns... det gjorde ALLA små tjejer i hela byn. Vånda och oro - tänk om jag nu skulle förlora min Bosse? Jag ville ju leva med honom i resten av mitt liv... Men Bosse fanns kvar vid min sida. När han vann en teckningstävling på Kvantum i sta´n var jag lika stolt som om jag själv hade bestigit Mount Everest. Teckningarna satt utställda i entrén till butiken och jag var tvungen att följa med mamma och handla så ofta som möjligt - bara för att få se hans fina teckning!

I tredje klass råkade Bosse ut för en olycka - tryckte handen/armen genom en glasruta på entrédörren till skolan och hamnade på sjukhus i Lund. Jag var så orolig, jag sov inte på nätterna, kunde inte sluta tänka på hur synd det var om honom där han låg alldeles ensam och kanske hade ont... Bosses stackars mamma Lisen fick dagliga besök - jag var bara tvungen att höra så allt var bra och om han kanske möjligtvis skulle komma hem till oss snart igen. Jag och bästisen Lotta (även hon störtförälskad, förstås) tog mod till oss och skrev vårt livs första kärleksbrev... Jag formulerade ihop ett förvirrat och lite desperat meddelande om hur mycket vi tyckte om honom och att vi saknade honom, och Lotta förgyllde det hela med att rita hjärtan på varje ledig yta. Brevet överlämnades högtidligt till mamma Lisen och pappa Henry som log brett och lovade att överlämna detta. Många år senare påminde Lisen mig om detta söta brev och hon hade då exakt samma gulliga, rara leende som när hon tog emot det. Jag gissar att hon var sprickfärdigt stolt över sin populära och stiliga son!

Under de tidiga högstadieåren umgicks vi med Lotta och Uffe och ägnade oss mindre moraliska, ibland rent av olagliga bus och en massa mys på gränsen till vuxenvärlden. Otaliga var de eftermiddagar då vi satt på Uffes rum och tjuvrökte (att hans mormor på nedervåningen gick på våra urdåliga lögner om vad som luktade och vad som orsakade all rök - det är fortfarande en gåta!), tjuvkikade på Lottas storebrors porrfilmer i gillestugan (fast utan ljudet på!), tänjde på alla gränser som gick och hånglade uppe i dungarna vid Lövkvista Damm. Mmmm.... det var häftigt, tryggt och underbart att vara 13-14 år tillsammans med Bosse!

Åren gick och Bosse fanns kvar i mitt liv, min goaste och äldsta vän. Även om vi levde väldigt olika liv och träffades sällan så var det Bosse som packade väskan och flyttade in i min lägenhet när jag som 20-åring blev hotad och förföljd av ett galet ex, det var Bosse som höll om mig om nätterna, tröstade och peppade. Men - en vänskap så stark är inte värd att riskera! Alltså sov vi sedesamt intill varandra och bara njöt av att vara nära. Mina Starlet-drömmar om ett liv med snygga Bosse med de mörka, långa ögonfransarna lades på hyllan och jag valde en vän för livet istället.

---------

Bosse har fortfarande en alldeles egen plats i mitt hjärta... han är min barndom, mina ungdomsår, mina tidiga år som vuxen - en del av mina samlade minnen, mina rötter och historien om mitt liv.

Bosse - tack för att du ännu finns kvar i mitt liv, år efter år!!

Underbara vänner

Gårdagen slutade på Caleo tillsammans med J o P - supermysigt som vanligt. Spännande snack, total öppenhet kring good & bad samt många öl och gott vin - kan knappast bli bättre!

Boksluten per sista juni ägnades fem minuters kalla konstateranden - så rätt att det en kväll som denna inte får mer utrymme... Viktigare var då framtidsplaner, visioner och drömmar, innersta funderingar och kanske till viss del rädslor, om pengar skapar drivkraft eller inte och om vilka som ska vara med på höstens tjejmiddag respektive killarnas gourmetmiddag:-)

Vi lärde känna varandra genom jobbet men efter fem år är vänrelationen så enormt mycket starkare och viktigare än den yrkesmässiga. Tack för att ni är ni...

Jag är en periodare

Ja, när det gäller att nyttja bloggen, alltså! Oftast går livet alldeles för fort för att man ens ska hinna tänka och reflektera, än mindre samla ihop dessa tankar och få ner dem på pränt.

Livet har gått alldeles för mycket i moll senaste året... När ett ben börjar vackla, då rasar tyvärr ofta de andra benen också. Resultat: ingenting funkar! Och så plötsligt en dag händer det, kanske för att timingen äntligen infinner sig - pusselbitarna börjar återigen passa och falla på plats. Underbart! Så - nu är jag upp över öronen nyförälskad i min man och bubblar över av framtidstro. Livet leker äntligen igen!

Nu ska jag försöka att åtminstone dra lite nytta av min ofrivilliga ledighet (hemma med fruktansvärt ont i ryggen...), hälla upp ett glas vin, krypa upp i soffan och fortsätta läsa (håller på att "läsa ikapp" allt jag borde men inte hunnit - just nu Snabba cash).

Just nu är livet rättvist...

Lev väl!