7 år gammal och nyinflyttad i den lilla skånska byn blev jag kär för första gången i mitt liv. Han hette Bosse, bodde ett par hus från vårt, var lika gammal som jag och skulle börja i samma klass efter sommaren - yippee! Att en människa kunde vara så.... söt! Redan då fick ett par vackra ögon mig att smälta...
Den första sommaren tillsammans - de sista ljuvliga veckorna innan det var dags för allvar och många års skolgång - passade vi på att sitta och pussas i Cathrine Karlssons lekstuga när hon själv var tvungen att gå in och äta middag. Himmelrike. Jag tjatade och tvingade mina föräldrar att låta mig byta rum med lillebror - från det sovrumsfönstret såg man nämligen Bosses hus... eller i alla fall taket på det. Viktigare var att jag därifrån kunde hålla koll på gatan - om Bosse kom släntrandes kunde jag själv, snabbt som attan, kasta på mig träskorna (jag bodde ju i Skåne:-) och "råka" möta honom på gatan. Kanske kunde vi cykla en runda tillsammans, gå ner för Södra Byvägen till den lilla butiken och köpa godis eller sitta på muren mitt emot vårt hus och bara prata om livet som väntade på oss...
När skolan väl började fick jag nästa lektion i kärlek... Konkurrens! Det var inte bara jag som tyckte att Bosse var det mest fantastiska som fanns... det gjorde ALLA små tjejer i hela byn. Vånda och oro - tänk om jag nu skulle förlora min Bosse? Jag ville ju leva med honom i resten av mitt liv... Men Bosse fanns kvar vid min sida. När han vann en teckningstävling på Kvantum i sta´n var jag lika stolt som om jag själv hade bestigit Mount Everest. Teckningarna satt utställda i entrén till butiken och jag var tvungen att följa med mamma och handla så ofta som möjligt - bara för att få se hans fina teckning!
I tredje klass råkade Bosse ut för en olycka - tryckte handen/armen genom en glasruta på entrédörren till skolan och hamnade på sjukhus i Lund. Jag var så orolig, jag sov inte på nätterna, kunde inte sluta tänka på hur synd det var om honom där han låg alldeles ensam och kanske hade ont... Bosses stackars mamma Lisen fick dagliga besök - jag var bara tvungen att höra så allt var bra och om han kanske möjligtvis skulle komma hem till oss snart igen. Jag och bästisen Lotta (även hon störtförälskad, förstås) tog mod till oss och skrev vårt livs första kärleksbrev... Jag formulerade ihop ett förvirrat och lite desperat meddelande om hur mycket vi tyckte om honom och att vi saknade honom, och Lotta förgyllde det hela med att rita hjärtan på varje ledig yta. Brevet överlämnades högtidligt till mamma Lisen och pappa Henry som log brett och lovade att överlämna detta. Många år senare påminde Lisen mig om detta söta brev och hon hade då exakt samma gulliga, rara leende som när hon tog emot det. Jag gissar att hon var sprickfärdigt stolt över sin populära och stiliga son!
Under de tidiga högstadieåren umgicks vi med Lotta och Uffe och ägnade oss mindre moraliska, ibland rent av olagliga bus och en massa mys på gränsen till vuxenvärlden. Otaliga var de eftermiddagar då vi satt på Uffes rum och tjuvrökte (att hans mormor på nedervåningen gick på våra urdåliga lögner om vad som luktade och vad som orsakade all rök - det är fortfarande en gåta!), tjuvkikade på Lottas storebrors porrfilmer i gillestugan (fast utan ljudet på!), tänjde på alla gränser som gick och hånglade uppe i dungarna vid Lövkvista Damm. Mmmm.... det var häftigt, tryggt och underbart att vara 13-14 år tillsammans med Bosse!
Åren gick och Bosse fanns kvar i mitt liv, min goaste och äldsta vän. Även om vi levde väldigt olika liv och träffades sällan så var det Bosse som packade väskan och flyttade in i min lägenhet när jag som 20-åring blev hotad och förföljd av ett galet ex, det var Bosse som höll om mig om nätterna, tröstade och peppade. Men - en vänskap så stark är inte värd att riskera! Alltså sov vi sedesamt intill varandra och bara njöt av att vara nära. Mina Starlet-drömmar om ett liv med snygga Bosse med de mörka, långa ögonfransarna lades på hyllan och jag valde en vän för livet istället.
---------
Bosse har fortfarande en alldeles egen plats i mitt hjärta... han är min barndom, mina ungdomsår, mina tidiga år som vuxen - en del av mina samlade minnen, mina rötter och historien om mitt liv.
Bosse - tack för att du ännu finns kvar i mitt liv, år efter år!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar